Jag kan inte vara tyst mer, jag måste få skriva. Det är dags för orden att flöda ut ur fingrarna igen. Denna gången kommer jag vara anonym men vissa av er, personer som kanske känner mig, personer som stött på mig i bloggvärlden innan kanske kan gissa er till vem som kommer skriva allt detta.
Så vem jag är säger jag inte, men kan berätta lite smått om mig. Jag är tjej, mellan 23 och 26 år, bor ensam med katterna, slåss dagligen mot ångest, missbruk (bara cannabis och lite tabletter just nu), borderline, ätstörningar, PTSD och sen det vanliga i vardagen som resten av de friska jävla människorna har. 

Idag har jag suttit och hatat extra mycket. Idag har jag låtit ilskan ta över mig, vilket nästan aldrig händer, och allt vändes mot min vän, kk, minikärlek som jag kommer kalla för S. Han, som är helt frisk och inte alls förstår sig på BPD och inte kan acceptera när jag rusar i känslor och inte kan kontrollera mig själv, fick ta emot en explosion av ångest och sen komma och kolla till mig i badrummet. Efter vad som kändes som en evighet av tjat så lämnade han mig ensam igen om jag lovade att komma ut direkt efter att jag tvättat av mig sminket. Jag vill verkligen inte att han ska se mig må som jag gör ibland. Jag vill inte att han ska skrämmas bort av allt det sjuka, all missär. Jag vill inte dränka honom i mina tårar eller kväva honom genom att hyperventilera i hans närvaro. Men samtidigt, samtidigt så klarar jag inte av att vara utan honom, utan någon, ensam. Det är då det blir såhär. En dag ensam och jag rasar totalt. 

Vad fan ska det bli av denna borderlinekvinna som har för mycket känslor för att få plats i samhället?